Dagarna bara springer iväg verkligen, Började planera Elias dop för SÅÅÅ längesedan tyckte man och nu står vi här, 1 vecka innan. Massor är gjort men massor är kvar att göra. Blir arg på mig själv ibland för att jag har sådana krav på mig att det skall av perfekt allting istället för att det "det blir som det blir"..

Njuter av varje minut som mammaledig, njuter av varje sekund och kan inte fatta att jag har fått en sådan snäll bebis..ler.. Eller har man bara mognat, det var ju iaf nästan 7 år sedan sist jag hade en bebis i huset, och då var ju inte cecilia så stor heller så 2 små, inser att jag saknat den tiden med dem, och nu försöker jag passa på att njuta av alla 3's åldrar, varje ålder har ju sin charm, är det inte så?  Samtidigt som jag bara älskar den delen av livet är andra halvan bara kaos..

3 barn och SNART ensamstående, vad har hänt, hur gick det till, vart tog allt slut ?!? Vad kommer hända, var skall vi bo, hur skall vi göra med barnen? Ja det är frågor jag brottas med varje dag. Idag är det den 16:e mars, den 2:e April flyttar Kalle härifrån, han har fått en lägenhet i Mariestad, kvar står vi i HANS hus i en by/samhälle där jag egentligen inte alls vill bo. Men har 2 barn som går i skola och som inte vill flytta. Visst var det ett gemensamt beslut, visst kom vi fram till detta gemensamt.. Tankarna bara snurrar, jag står fast vid mitt beslut just nu, Kalle vacklar, ännu jobbigare blir det. Vi är vänner, men vi behöver en paus, vi har haft så mycket emot oss, så mycket som bara har gått fel för oss det sista 1½ året. Elias var vårt mirakel, men det räckte inte, inte just nu.. Kanske kan pausen laga, kanske inte, tiden får utvisa, vad jag vet är att min barn, alla 3, kommer ALLTID att komma i första hand sedan får resten av pusslet pusslas ihop efter hand.

♥

♥

♥

♥

   
BÄST ATT HÅLLA I MAMMAS BEN SÅ JAG INTE FÖRSVINNER ..ler.. ♥

♥