Här är älskade Elias 4:e natten på sjukhuset, på denna bild var han inte längre lika uppkopplad och t.om några lampor hade kopplats bort, dock var det ändå jobbigt, han fick hela tiden ligga med en mask för ansiktet och desto piggare han blev iomed att behandlingen hjälpte desto mindre tolererade han den ju. I detta blå ljus levde vi isolerade tills han hade blivit så pass pigg att han fick komma ur mer och mer. De känns lättt räcker att tänka tillbaka till den tiden så gråter jag och man känner den där maktlösheten komma över en igen.  

Idag vaknade lilla Elias klockan 5 så då var vi ju tvugna att roa oss med nåt, och eftersom jag tydligen har vart så snäll i år att tomten kom med ett litet vitt kuvert till mig. (ja om man nu då får kalla svärfar för tomten..ler..)

Så jag satte mig och gjorde en beställning på H&M till bara MIG idag :) Beställde till alla 3 barnen i förrgår, men köpte då inget till mig, så nu valde jag i dag att va egoistisk :)

Skönt att bara kunna få lite nytt, men vill heller inte köpa för mycket då det är nu åter igen är dags att ta tag i vikten igen :) Mitt nyårslöfte för 2012 är att fram till 22:e februari då min efterkontroll är, från 1 Januari , är att ha gått ned 10kg. Vet att det blir tufft men vet även att jag kan klara det bara jag ger mig tusan på det! SÅ DET SÅ!

så då kan det ju alltid va kul att ha lite nytt. detta blev det iaf idag:

Ja jag har inte skrivit här på evigheter, men tiden har bara rusat förbi helt enkelt. Våran älskade plutt i magen föddes den 20:e november kl 21:48 på kss sjukhus. Denna söndag började med att jag mådde illa, orkade knappt ta mig ur sängen, Kalle var inne flera gånger och försökte tjata på mig om att komma upp och iaf få i mig lite frukost. sagt och gjort 10:30 drog jag mig ur sängen, OCH DET ÄR INTE JAG, jag är vaken med tuppen varje morgon. Fick tvinga i mig 2 mackor, hoppade in i i duschen under kalles övervakning, han var rädd jag skulle tuppa av, men efter duschen blev det mycket bättre.

Skickade iväg Kalle upp till sina föräldrar då han skulle hjälpa sin pappa med en grej på datorn och detta skulle ta max 30 min. Kalle åkte, jag gick in i sovrummet för att ta på mig kläder och göra mig iordning lite, allt gick segt, valde nog kläder för länge ;) för hann aldrig få på mig några förrens det bara small till i magen, tog några sekunder sedan började det rinna, trodde det var fostervattnet, men nej klarrött blod som bara rann ur mig. Kändes som att man tappade fotfästet lite, grabbade tag i min NYA telefon som jag hade stängt av kvällen innan för att inte bli störd av alla som ringde och frågade HUR DET GÅR, och kom ju för fan inte ihåg pinkoden i stressen ju :O

Ropade på Cecilia att komma ned med sin telefon, och hon som är så otroligt rädd för blod, var såååå himla duktig, hon ringde själv 112 och lämnade sedan över luren till mig, dem skickade en ambulans direkt, jag fick prata med dem hela tiden och dem ville ringde kalle, jag kom INTE ihåg hans mobilnummer i huvudet då han också hade bytt nyss, men fick lämnat svärföräldrarnas. Så ambulansen och Kalle kom ungefär samtidigt, Kalles pappa kom i bilen bakom tydligen och tog barnen direkt vilket jag är tacksam för, Sebastian grät och var rädd och frågade hela tiden om denna bebisen också skulle dö nu. Cecilia var duktig och samlad hela tiden när hon var med mig, men sedan när hon hade vartit uppe hos kalles pappa en stund och sedan hans mamma kom hem från jobbet hade det tydligen släppt och då hade även hon blivit ledsen över allt hon hade sett.

Jag vet att jag och Kalle tänkte samma tanke när han kom men ingen vågade säga nåt, jag var helt säker på att vi hade förlorat barnet, och det hade ju även Kalle vart. Jag har nog ALDRIG kommit in till Skövde så snabbt som jag gjorde denna gången med abulansen, kändes som jag knappt han lämna hemmet förrens vi var framme. Väl framme så stod det nog 10 personer på utsidan och tog emot, detta gjorde nog mig ännu räddare och kändes som det befarade mina farhågor ännu mer. In på ett rum, full rulle var det, alla visste precis deras uppgift utan att dem knappt prata med varandra. Sedan kom det som gjorde att hjärtat nästan hoppat ut, hjärtat på bebisen slog ♥ , och ultraljudet visade inget fel.. Så både jag och bebisen kopplades till allt som bara gick att kopplas till.
Nu var klockan ungefär 2, hela tiden höll dem koll på blödningen och Kejsarsnitt var hela tiden i beaktning, jag hade folk där hela tiden, som höll koll på puls hjärta och allt. Dem körde på så att jag skulle få ordentliga värkar vilket JAG fick! Men dem var även tvungen att köra in och fästa en grej på livmodern, då jag var snittad förut var dem rädda för att den kunde brista iomed att dem startade igång det så häftigt. klockan 19:30 hade jag bara öppnat mig 3-4 cm, så då var dem även inne och började prata om kejsarsnitt för att förbereda. strax efter 21 kom en helt underbar kvinna in och satte sig och pratade om ALLT, hon var lugn och sa att nu är min tid bara för dig, att antingen  prata eller bara sitta med dig här vilket du själv känner för. Vet inte hur hennes metod hjälpte om det var hennes lugn, men lagom till personalbytet var det dags, hon sa lugnt till kvinnan som kom in och tog över att det är dags nu utan att ens ha undersökt mig, då va kl ca 21:40 och ja 21:48 var han ute våran ÄLSKADE LILLA "STORA" ELIAS ♥ .

Efteråt fick vi reda på att det var en del av moderkakakan som hade gått sönder och att det troligtvis var därför jag blödde så mycket som jag gjorde, den är skickad på ananlys och förhoppningsvis får vi svar på vad och varför..

Jag fick upp han på magen direkt och då kom nästa chock, jag trodde han var död. Kändes inte som han andades och hans ansiktsfärg var inte av denna värld. Jag har förklarat för många att han var blå/ lila i ansiktet och många säger ja men det är dem när dem föds. Jag har fött 2 barn tidigare och detta gick INTE att jämföra. När jag visade våran bvc sköterska bilden fick hon nästan en chock själv. Har funderat länge och väl på OM jag skulle lägga upp den bilden eller inte här, då den är lite (för mig MYCKET) otäck.. men valde en bild som var "lite" mildare, den första bilden kommer jag inte lägga upp, men även denna är otäck..

På måndag klockan 13 fick vi åka hem, vilket nog egentligen INTE skulle fått gjort om dem tagit proverna redan då. Eftersom vår lille hade blivit stasad vid födseln såg hela hans ansikte blå/lila ut länge, iomed det hade han lättare för att få gulsot tydligen. Men ingen kollade dessa prover. Han var hemma hos oss ända till på fredag då vi skulle på utskrivningskontroll. Där inne var allt bra, men gulsotsprovet var för högt låg på 302 och gränsen var 250, men hon sa att det nog var på väg ned så säkert ingen fara. Testet dem tog med en apparat i pannan kändes inte säker alls tyckte jag och orolig mamma som man är så blev det lite disskutioner. Men till slut gjorde dem ett nytt test genom blodet och vi fick åka hem då det skulle ta nån timma.

Runt 13 tiden ringde dem och sa att vi skulle komma till sjukhuset direkt för att han behövde behandling omedelbart, hans bilirubinvärde låg på ÖVER 500. Så det var bara att kasta sig in denna fredag, inne på Neontalenheten stod dem klara och väntade på oss. Han behövde ingen vanlig solning i en liten box, han behövde extrem solning och jätteövervakning. Dem la in han direkt i en låda med ljus under, uppe , sidan och gardiner runt om, kopplade han till massa grejer så dem hade hjärta, puls och allt på den lilla maskinen. Och förklarade för oss om det skulle va så att han inte svarade på behandlingen fort nog, så tog dem till andra metoder som att byta blod osv. Nu tackar jag min lyckliga stjärna för att just våran fina lilla Elias svarade på denna behandling,  och efter 3-4 dygn var han MYCKET bättre, under denna tid fick vi inte ha ute han och hålla han mer än just amningen och sedan skulle han snabbt in igen. Dem tog prover ver 3:e-5:e timma på han så han var sänder stucken precis över allt, hans blod stelnade ju med en gång så dem fick inte ut. Så varje gång stack dem minst 4 ggr, till slut stack dem även i hans panna/huvud vilket var jobbigt för en mamma att se kan jag säga. Allt var piss och livet var skitjobbigt, som nyförlöst ammande mamma är man ju extremt känslig med så ja jag bölade nog hela tiden, både för att Elias var dålig och för att dem andra barnen var hemma och ringde och grät och ville att jag skulle komma hem.

Men nu är Elias pigg och glad, jag hoppas han INTE har fått några men av denna tiden, men det kan väl endast tiden utvisa, och tills dess är det ju bara en dag i taget. Vi älskar honom innerligt och tackar för att vi har honom hos oss. Vi har 3 fantastiska barn så vad mer kan man önska ..ler..