5:e natten jag knappt sovit nåt, somnade strax innan 5 imorse av ren utmattning och vaknade av att klockan ringde vid 6, och fick rusa upp och kräkas, kändes som jag skulle tuppa av. Nätterna är fullkomligt hemska med alla tankar som kommer upp.. Dagarna går ju relativt fort och är ofta fyllda med nåt så man måste tänka på annat. Idag skall vi få ett utlåtande, så samtidigt som jag hoppas pappa ringer så fort han vet nåt, så vill jag ändå inte att han gör det, jag vill inte veta hur illa det är..

Elias är snuvig idag så jag hoppas det håller sig på den nivån och inte bryter ut till nåt mera, dock är det full fart på han :) Han har sprungit hela morgonen med Sebbes Bandy klubba, större än hela han men han får med sig den dit han vill.

Har vart en fullkomlig skitvecka, man tycker nån där uppe borde se till så man får lite lugn, men kanske finns det en mening med allt, kylen/ frysen - en sådan där side by side gick sönder igår, vi köpte den i maj så inte gammal, sedan imorse när jag skulle slänga i en maskin tvätt så fungerade inte den, jag försökte få igång skiten i nästan 20 min, men den ville inte starta, var helt stendöd (3år gammal)...
Efter denna helvetes vecka och dåligt med sömn så fick min frustration och ilska gå ut över den, några sparkar i sidan på fanskapet så kändes det lite bättre, och vad hände? Jo den hoppade igång och startade.. :O Man vet inte om man skall skratta eller gråta åt eländet, men kanske händer det för att jag skall ha annat att tänka på...

Dessa 3 gör livet lättare i denna svåra stund   

Varje dag är en kamp, att va själv med 3 barn är inte det lättaste, men det går bara man ger sig tusan på det, och utan barnen hade livet varit totalt meningslöst, barnen ger såå mycket. Sebbe kom igår när jag var som mest ledsen och sa, mamma du är mitt hjärta, jag älskar dig och vill inte att du skall vara ledsen   

Man försöker dölja allt ledsamt för barnen, men ibland känns det som dem kan se rakt igenom en... När jag fick reda på att mamma hade cancer nu kändes det som hela mitt liv kom ikapp mig, allt jag så länge stoppat längre och längre in i "garderoben" och försökt tränga undan kom nu i kapp i 300km, det bara rullar upp som ett virr varr framför mig..

När jag var liten var min mormor allt för mig, min trygga plats..Min far var alkolist, och med sprit i kroppen inte alls snäll, varken mot oss barn eller mamma, då fanns alltid mormor där och ofta fick vi åka dit och vara där när det blev för mycket bråk hemma. Men sedan blev min mormor sjuk i cancer, hon opererade bort brösten och det blev bättre ett tag innan skiten kom tillbaka, min mormor kämpade länge med den eländiga sjukdommen men en dag orkade hon inte mer och valde att ta sitt liv. Det var samma dag som jag hade skolavslutning från klass 7, minns det som det vore igår. Efter den dagen blev jag tvungen att bli vuxen, min mamma blev aldrig sig själv igen och jag har saknat min mamma många ggr efter det. När jag var 15 år var livet så outhärdligt hemma, så jag ville inget hellre än att mamma skulle lämna min far, det gjorde hon inte, hon valde istället att skaffa en lgh till mig så jag skulle komma därifrån. 15 år gammal, då tyckte jag det var ashäftigt, det tycker jag inte nu, jag ville bara ha min mamma, trygghet, närhet och kärlek.

Jag anklagar inte min mamma för nåt, jag tror hon försökte göra det som hon trodde var bäst, eftersom hon var otroligt rädd för pappa. Men jag har lovat mig själv att mina barn kommer aldrig få hamna i en liknande sits. Jag har kämpat och det var först efter att jag lämnade mina stora barns far som jag kände mig som en fri människa (den tiden är en helt annan historia) Sedan träffade jag Kalle och försökte lämna mitt gamla liv bakom mig, vi hade det bra och jag älskade Kalle otroligt mycket dem första åren, sedan började ett elände för oss också, vi försökte verkligen men ibland måste man skiljas åt. Vi finns där för varandra och det är jag tacksam för just nu.

98 blev min far en nykter alkolist och har försökt låtsas som dem tidigare åren inte existerar, tillslut gjorde man nästan detsamma, och även om jag aldrig haft nån nära kontakt till min far så har man ändå kunnat umgås då han och mamma fortfarande lever ihop. I lördags skulle vi åka upp och hälsa på och lämna en liten present från barnbarnen då han har fyllt år. Knappt hinner vi dit förrens han tar mig åt sidan och berättar att mamma har cancer visar läkarens brev men säger också att han absolut inte får berätta för mig för mamma och att INGEN annan vet. Dem få timmar vi stannade kvar där var pest och pina, jag kunde inte ens se mamma i ögonen, och ville verkligen bara åka hem, jag har vetat/ iaf haft mina aningar länge iofs då man ser hur hon sakta men säkert tynar bort..så nu börjar karusellen om igen, och tankarna bara snurrar och allt nystats åter igen upp..

Jaha då var det påsk då, firas inte här hemma idag direkt nämnvärt, barnen får varsitt påskägg, men nån påskmat blir det inte. Varken C eller S äter den så vi står i valet och kvalet mellan hemmagjord pizza och tacos, barnens egna val :) Elias firar med sin pappa och hans familj, gör ont att inte ha han här idag, men här är ju baksidan med att separera. Jag hoppas (och tror) han får det bra med dem idag hur ont det än gör i mamma hjärtat. Vi försöker få klart här i huset och det hjälper Kalle mig med vilket jag är tacksam för, annars är det just nu lite kyligt mellan oss, men det är väl svårt att komma i från nu i början gissar jag på.

Nä nu skall jag återgå till barnen ha en GLAD PÅSK på er alla!

Dagarna går så jäkla fort, ibland skulle man bara vilja stanna upp och dra i en broms men det funkar ju inte så. Dem sista 2 veckorna har gått i en rasande fart och vi har knappt vart hemma eller bara suttit ned. Igår började vi redan klockan 6 att börja rensa nere i källaren, mitt , ditt och slänga. Idag började jag redan klockan 5, kunde ändå inte sova. Idag får ju Kalle sin lägenhet, samtidgt som vi renoverar och fixar här i huset för att det nån gång skall bli klart, känns liksom som att man befinner sig i en bubbla. Båda vill samtidigt som vi inte vill, hur fasiken vet man att man gör rätt? Och vet man det nån gång?

Förra veckan var stressfaktor 100, vi skulle ju ha både dop och Kalles 30 årsfest, och hur mycket jag än försökt fixa och planera innan så var det HUR MYCKET som helst kvar att göra och med 3 barn och en liten då på 4 månader var det stressigt, men det GICK:) Dock mycket tack vare min underbara vän JESSICA utan henne hade det inte gått alls..

Dopet gick som dans, Elias var så snäll, pratade med prästen när prästen pratade och log och kikade på ALLT. Tyvärr var det många som inte kunde (ville) komma en del hade förklarliga själ, en del hade det absolut inte, vilket stör mig otroligt mycket när man inte kan vara ärlig och säga att man kanske inte vill istället, men ja alla är vi olika.  Mycket god mat serverades och det verkade som dem flesta var nöjda, vilket gillas mycket :)

Kvällen blev inte heller så mycket folk som vi hade tänkt men födelsedagsbarnet var nöjd efter nattens festande ändå, och 03:30 var vi  hemma igen, (börjar bli för gammal för sånt..ler..)

Dagarna bara springer iväg verkligen, Började planera Elias dop för SÅÅÅ längesedan tyckte man och nu står vi här, 1 vecka innan. Massor är gjort men massor är kvar att göra. Blir arg på mig själv ibland för att jag har sådana krav på mig att det skall av perfekt allting istället för att det "det blir som det blir"..

Njuter av varje minut som mammaledig, njuter av varje sekund och kan inte fatta att jag har fått en sådan snäll bebis..ler.. Eller har man bara mognat, det var ju iaf nästan 7 år sedan sist jag hade en bebis i huset, och då var ju inte cecilia så stor heller så 2 små, inser att jag saknat den tiden med dem, och nu försöker jag passa på att njuta av alla 3's åldrar, varje ålder har ju sin charm, är det inte så?  Samtidigt som jag bara älskar den delen av livet är andra halvan bara kaos..

3 barn och SNART ensamstående, vad har hänt, hur gick det till, vart tog allt slut ?!? Vad kommer hända, var skall vi bo, hur skall vi göra med barnen? Ja det är frågor jag brottas med varje dag. Idag är det den 16:e mars, den 2:e April flyttar Kalle härifrån, han har fått en lägenhet i Mariestad, kvar står vi i HANS hus i en by/samhälle där jag egentligen inte alls vill bo. Men har 2 barn som går i skola och som inte vill flytta. Visst var det ett gemensamt beslut, visst kom vi fram till detta gemensamt.. Tankarna bara snurrar, jag står fast vid mitt beslut just nu, Kalle vacklar, ännu jobbigare blir det. Vi är vänner, men vi behöver en paus, vi har haft så mycket emot oss, så mycket som bara har gått fel för oss det sista 1½ året. Elias var vårt mirakel, men det räckte inte, inte just nu.. Kanske kan pausen laga, kanske inte, tiden får utvisa, vad jag vet är att min barn, alla 3, kommer ALLTID att komma i första hand sedan får resten av pusslet pusslas ihop efter hand.

♥

♥

♥

♥

   
BÄST ATT HÅLLA I MAMMAS BEN SÅ JAG INTE FÖRSVINNER ..ler.. ♥

♥

Ja då var det ett nytt år nu då: 2012, skall bli spännande att se vad detta år har i beredskap. Kommer nog vara mycket bra hoppas jag:) Tyvärr vet vi att det även kommer innebära en del hemskeheter med, det finns några i vår närhetet som kämpar mot svåra sjukdommar just nu och man kan bara hålla tummarna på att mirakel kan ske!

Barnen börjar skolan åter den 10 Januari, den 13:e januari blir det disney on ice helg i gbg och vi har många födelsdagar i Januari. Jag har 3 mål i år, och ett av dem är samma som alla år, VIKTEN, tråkigt men behövligt, gick upp MASSOR under graviditeten så. Och nu skall allt ned igen.

MÅLEN FÖR DETTA ÅR:

1. skall ha minskat 10 kg tills efterkontrollen den 22:e februari, blir tufft men skall greja det. Blir ett nytt mål efter detta.

2. Att vi skall ha funnit ett NYTT boende innan detta året är slut, vi letar med ljust och lykta efter nåt som passar oss, men är inte jättelätt. Men detta är på tok för litet och ingen av oss vill bo kvar här.

3. Bli mer social, känns som man aldrig hinner med vännerna längre, varken med tel eller att träffas, OCH jag vet att JAG är fruktansvärt dålig på att höra av mig, men skall försöka att bli bättre i år verkligen.

Så då vill jag ju till slut önska er alla, mina vänner, fiender och alla er andra ..ler.. EN RIKTIGT GOD FORTSÄTTNING PÅ DETTA NYA ÅR!

Här är älskade Elias 4:e natten på sjukhuset, på denna bild var han inte längre lika uppkopplad och t.om några lampor hade kopplats bort, dock var det ändå jobbigt, han fick hela tiden ligga med en mask för ansiktet och desto piggare han blev iomed att behandlingen hjälpte desto mindre tolererade han den ju. I detta blå ljus levde vi isolerade tills han hade blivit så pass pigg att han fick komma ur mer och mer. De känns lättt räcker att tänka tillbaka till den tiden så gråter jag och man känner den där maktlösheten komma över en igen.  

Idag vaknade lilla Elias klockan 5 så då var vi ju tvugna att roa oss med nåt, och eftersom jag tydligen har vart så snäll i år att tomten kom med ett litet vitt kuvert till mig. (ja om man nu då får kalla svärfar för tomten..ler..)

Så jag satte mig och gjorde en beställning på H&M till bara MIG idag :) Beställde till alla 3 barnen i förrgår, men köpte då inget till mig, så nu valde jag i dag att va egoistisk :)

Skönt att bara kunna få lite nytt, men vill heller inte köpa för mycket då det är nu åter igen är dags att ta tag i vikten igen :) Mitt nyårslöfte för 2012 är att fram till 22:e februari då min efterkontroll är, från 1 Januari , är att ha gått ned 10kg. Vet att det blir tufft men vet även att jag kan klara det bara jag ger mig tusan på det! SÅ DET SÅ!

så då kan det ju alltid va kul att ha lite nytt. detta blev det iaf idag: