Varje dag är en kamp, att va själv med 3 barn är inte det lättaste, men det går bara man ger sig tusan på det, och utan barnen hade livet varit totalt meningslöst, barnen ger såå mycket. Sebbe kom igår när jag var som mest ledsen och sa, mamma du är mitt hjärta, jag älskar dig och vill inte att du skall vara ledsen   

Man försöker dölja allt ledsamt för barnen, men ibland känns det som dem kan se rakt igenom en... När jag fick reda på att mamma hade cancer nu kändes det som hela mitt liv kom ikapp mig, allt jag så länge stoppat längre och längre in i "garderoben" och försökt tränga undan kom nu i kapp i 300km, det bara rullar upp som ett virr varr framför mig..

När jag var liten var min mormor allt för mig, min trygga plats..Min far var alkolist, och med sprit i kroppen inte alls snäll, varken mot oss barn eller mamma, då fanns alltid mormor där och ofta fick vi åka dit och vara där när det blev för mycket bråk hemma. Men sedan blev min mormor sjuk i cancer, hon opererade bort brösten och det blev bättre ett tag innan skiten kom tillbaka, min mormor kämpade länge med den eländiga sjukdommen men en dag orkade hon inte mer och valde att ta sitt liv. Det var samma dag som jag hade skolavslutning från klass 7, minns det som det vore igår. Efter den dagen blev jag tvungen att bli vuxen, min mamma blev aldrig sig själv igen och jag har saknat min mamma många ggr efter det. När jag var 15 år var livet så outhärdligt hemma, så jag ville inget hellre än att mamma skulle lämna min far, det gjorde hon inte, hon valde istället att skaffa en lgh till mig så jag skulle komma därifrån. 15 år gammal, då tyckte jag det var ashäftigt, det tycker jag inte nu, jag ville bara ha min mamma, trygghet, närhet och kärlek.

Jag anklagar inte min mamma för nåt, jag tror hon försökte göra det som hon trodde var bäst, eftersom hon var otroligt rädd för pappa. Men jag har lovat mig själv att mina barn kommer aldrig få hamna i en liknande sits. Jag har kämpat och det var först efter att jag lämnade mina stora barns far som jag kände mig som en fri människa (den tiden är en helt annan historia) Sedan träffade jag Kalle och försökte lämna mitt gamla liv bakom mig, vi hade det bra och jag älskade Kalle otroligt mycket dem första åren, sedan började ett elände för oss också, vi försökte verkligen men ibland måste man skiljas åt. Vi finns där för varandra och det är jag tacksam för just nu.

98 blev min far en nykter alkolist och har försökt låtsas som dem tidigare åren inte existerar, tillslut gjorde man nästan detsamma, och även om jag aldrig haft nån nära kontakt till min far så har man ändå kunnat umgås då han och mamma fortfarande lever ihop. I lördags skulle vi åka upp och hälsa på och lämna en liten present från barnbarnen då han har fyllt år. Knappt hinner vi dit förrens han tar mig åt sidan och berättar att mamma har cancer visar läkarens brev men säger också att han absolut inte får berätta för mig för mamma och att INGEN annan vet. Dem få timmar vi stannade kvar där var pest och pina, jag kunde inte ens se mamma i ögonen, och ville verkligen bara åka hem, jag har vetat/ iaf haft mina aningar länge iofs då man ser hur hon sakta men säkert tynar bort..så nu börjar karusellen om igen, och tankarna bara snurrar och allt nystats åter igen upp..